Jag har så mycket osäkerhet i kroppen hela tiden. Jag har ju som sagt personlighetsstörning uns, uns innebär utan närmare specifikations, och just min diagnos fick jag lite högre poäng mot det fobiska och paranoida hållet så jag är ofta ganska rädd och paranoid utan att jag egentliga vill vara det eller kan rå för det. Vilket många i min närhet också har svårt att förstå. Läkarbesöket jag var på precis innan jag fick min diagnos pratades det om att de skulle sätta borderline som diagnos men jag uppnådde tydligen inte alla kriterier för det men jag fick aldrig reda på vilka kriterier jah inte uppfyllde då. Men nu tycker jag personligen att jag uppfyller alla då jag själv känner att jag blivit sämre på vissa plan. Det enda är väl kanske att jag inte självskadar på samma "sätt" som förut. 

Men om man ska återgå till det jag började på innan med rädslan.. 

Det är så svårt att förklara hur jag känner inombords men jag ska försöka förklara. Jag har en inre rädsla att jag ska göra något fel eller säga något fel till någon person hela tiden så då tänker jag att då kanske det är lika bra att hålla tyst om min åsikt/tanke istället. Jag kan ibland känna mig paranoid och tro att folk vill mig illa fast dom bara vill mig väl och det vet jag egentligen innerst inne men dom irrationella tankarna tar ofta över och jag har därför svårt att släpps in någon på djupet för jag vet som sagt inte vad dom vill och kan inte lita på att dom vill mig väl. Jag har svårt att ta emot hjälp för att gör jag det så är jag värdelös som inte kan göra något själv. 

Ja det är några exempel på hur det känns för mig, finns så mycket mer men det blir lite mycket att skriva om jag skriver allt på samma gång. Och vad ska man göra åt det här? 

Det finns en behandling för att bli "frisk". Jag fick den behandlingen för några år sen, DBT heter den, dialektisk beteende terapi. Men jag flyttade därifrån och där jag bor nu finns den inte i länet så nu har jag bara vanlig kuratorskontakt varannan vecka vilket jag själv känner inte hjälper mig. Jag lever sen ett år tillbaka i ett förhållande som tär på mig otroligt mycket psykiskt då jag hela tiden går och oroar mig för att han ska lämna mig medan jag gör allt för att stöta bort honom vilket inte heller är rätt. Varken för mig eller honom. 

Visserligen har jag tur som har en helt otrolig sambo som är stöttande och förstående i min diagnos och inte lämnar mig för att jag inte mår bra. Det är jag otroligt tacksam för. Men jag måste se till att få hjälp. Jag kan få remiss till annat landsting och jag skulle ha fått det förra året men min förra kurator (jag fick byta förra sommaren då min förra blev sjukskriven lång tid) tyckte att jag inte var stabil nog för behandling. Jag ska träffa min läkaren på psykiatrin nästa månad och då ska jag be honom skriva en remiss dit även om väntetiden är 2-3 år, har jag tur kanske jag får komma in tidigare till behandlingen. 

Jag vill bli frisk. Och jag tänker kämpa för det.