Men långtidsminnet är det värre med, mycket saker från barndomen minns jag inte alls. Jag har få minnen kvar. Tror mitt första minne är från när jag är runt 6-7 år. Innan dess har jag glimtar av minnen men inget jag vet om jag verkligen minns eller om det är sådant jag blivit berättad för om. Vad jag hört minns många saker från 3-4 års åldern. Så jag vet inte om det är normalt eller inte. Men mycket av min uppväxt fram tills vuxen ålder minns jag inte. Det är liksom "hål" som är helt tomma. Som det borde finnas minnen i men det gör det inte. 

Även i vuxen ålder har jag luckor där minnen saknas. Tar ibland fel på år som saker hänt, datum med, vissa saker minns jag inte alls trots det inte var så jätte länge sedan det hände. Kan vara att det hänt ett halvår tidigare men minns det ändå inte. Jag vet inte varför det är såhär. Jag vet inte heller in det är så för andra med psykisk ohälsa heller. Jag minns inte när jag började må dåligt men jag vet att det var i unga tonåren. Kanske 13 årsåldern eller tidigare. Det märktes uppenbart runt 13 årsåldern men fick dock ingen riktig hjälp förrän jag var 19 år. Trots skrik av uppmärksamhet i form av hetsätning, självskada, irrationellt beteende, humörsvängningar i grav form, aggressiv osv. Allt tydde på att jag mådde dåligt. 

Men varför har minnet påverkats? Jag har inte tänkt på det tidigare utan det slog mig tidigare. Och har tänkt på det på senaste tiden en del också hur dåligt minnet har blivit. Att jag glömmer saker mer och mer nu. Som jag skrev tidigare är närminnet bra, har alltid varit MEN det har också börjat bli sämre än vad det har varit. Jag kan börja glömma av snabbt handling av film eller serie jag kollat på, en bok jag läst eller något sådant även om det är intressant. Men jag kommer ändå ihåg vad någon säger, gör, skriver eller vart saker är lika bra som tidigare. Lustigt hur minnet fungerar ibland.